Tones barbershop

Ballongen jag aldrig glömmer

Den utlovade upplärningen blev typ två tillfällen då han visade de absoluta grunderna. En av gångerna hade han en uppblåst ballong med raklödder på och sa att jag skulle kunna raka av löddret med rakkniven utan att smälla ballongen. Först skulle han såklart mansplaina och två-tre drag senare small ballongen.

Inkastad bland lejonen 1, 40p

Med den lite… tomma och korta utbildningen i åtanke så frågade jag halv-retoriskt ”så vad ska vi ha för lärling-pris för mina kunder?” varpå han nästan provocerat svarade ”priset är priset…?”, jag gav det en chans till ”fast… jag kan ju… ingenting?”, ”precis, du blir inkastad bland lejonen, lös det. Låtsas vara erfaren. Det ser inte bra ut med en lärling”. 😧😨😰🤢

Medan jag kände mig förminskad till rekvisita samtidigt som det pågick en ständig känsla av fritt fall så började jag binga YouTube-tutorials.
Alltså, låtsas vara erfaren och utföra en skräp-klippning blev min praktik. De stackars kunderna…
Men efter några månader så började jag få återkommande kunder.

Typ min examen

Min utveckling fick då riktig fart eftersom jag klippte fler och fler.
2 år senare så ”portade” han mig plötsligt från salongen… Jag blev informerad om detta via sms ”I’ll take care of the clients, stay home” vid 3-4 på natten innan en fullbokad dag, så jag såg det först vid 8 morgonen därpå. Utan förklaring gjorde han exakt samma sak tre gånger.

Jag hade då en relativt stor kundkrets och fullbokade dagar så jag kände ansvar över att informera kunderna om situationen. Tillslut erbjöd jag dem att välja att behålla sin bokade tid i salongen och klippas av en kollega eller ägaren, alternativt klippas av mig i mitt stökiga hem.

Lejonen 0, jag 1

Där fick jag min första riktiga bekräftelse, när alla utom en kund kom till mig, och den kunden som valde salongen kom till mig vid sin nästa klippning tillslut. 

I lägenheten

Jag fick nya perpektiv och ett ökat självförtroende av alla trogna kunder som struntade i att miljön de blev klippta i var en hall med utsikt över ett kök med smutsig disk sittandes i en hård trästol. 
Jag fick bevisat svart på vitt hur mycket kombon av relationerna till kunderna och kvaliteten på hantverket betydde jämfört med en lyxig looking salong med chesterfieldsoffor och antika möbler.

Det var ju precis mellan dessa två val som kunderna fick välja och jag förlorade inte en enda av mina kunder. 
Den lärdomen har varit en nyckel jag haft med mig sedan dess, att alltid vara passionerad i mitt jobb och att alltid bemöta mina kunder helt genuint och med ödmjukhet. Som med vilken vän som helst. Skulle passionen mot förmodan försvinna så lägger jag ner klippandet.

Noble Savage 

Uppstarten

Första stegen

Jag fick enormt stöd och erbjudanden om gratis tjänster från kunder som uppmuntrade mig att starta eget.
Känslan av kärlek och adrenalin, tillsammans med en vision av salongens nisch, ledde snabbt till mer än bara en dröm.

En kund ordnade ett möte med sin vän Marco, ett galet geni och en framgångsrik marknadsförare som jag klickade HÅRT med. 
Marco bad mig skapa en moodboard för att visualisera min vision, och erbjöd sina tjänster till en kraftigt reducerad kostnad. Han förstod att jag inte hade budget till hans tjänster men han ville så innerligt vara min co-pilot i projektet, en steampunk-inspirerad salong med plats för två barberare. Mer om Marco längre ner!

Hypen

Vi började hypa upp stället månader innan öppningen, en av de allra första idéerna som andades Marco-Mike-marknadsföring var att göra ett litet kikhål i skynket som brukar sättas upp under en uppbyggnad av en verksamhet. Så nyfiket folk kunde smygtitta på allt som pågick där bakom.
Förutom att på insidan av rutan kring kikhålet hade vi monterat en låda som var miniatyr-inredd i samma stil som salongen skulle bli. Egentligen var det en klassisk byggröra men det var det ingen som såg. Se bilderna nedan!
Många förbipasserande kikade och de flesta reagerade med ett förvånat skratt, men en otippat stor andel såg inte att de tittade in i en liten låda med miniatyrer utan trodde att det var en fullskalig och färdig salong de tittade på. 

En lokaltidning uppmärksammade oss och skrev den första lilla notisen av vad som så småningom skulle bli 3-4 artiklar i bl.a. den största rikstäckande dagstidningen i Holland.

Jag var helt galen under uppbyggnaden, inga kompromisser fick förekomma med inredningen.
Kaffemaskinen skulle se steampunkig ut men också vara helautomatisk med touchskärm så kunderna kunde servera sig själva.
Det var ett projekt i sig att hitta en sådan kombo men jag fann en begagnad som var precis det jag sökte, förutom att den var i krom…. Jag förhandlade med kaffemaskin-firman om att göra den customized i rostig brons/koppar-toner. De ringde mig efter någon månad och sa att det inte var möjligt, de hade försökt på alla sätt de kunde med olika metoder för att färga plast-delarna och metall-delarna. Jag fick ett totalt vredesutbrott i luren och sa att de MÅSTE fixa det för kaffet är centralt i projektet och jag litade på dem!!! De svarade att de skulle testa några saker till.
Nästa samtal några veckor senare så frågade de glatt ”are you in the shop today? We can deliver it in a few hours!” och senare på dagen så kom de stolt med den vackra skapelsen och kopplade in den.

Barberstolarna var 100 samt 130 år gamla tandläkarstolar som jag körde och hämtade i norr och söder med en lånad skåpbil. Stolarna vägde ca 300kg per st och jag repade såklart skåpbilen vid en av pålastningarna. Jag sa förlåt till bilägaren och gav en flaska rött vin, det räckte för att bli kvitt och dessutom en glad reaktion. Holland i ett nötskal….

Efter mycket slit, känslor och förverkligande av sjuka idéer blev vi klara. Det var verkligen som en ballong som small, precis som raklödder-ballongen min förra chef rakade när han skulle visa hur man undvek smällen.
Pga hypen och marknadsföringen som framgångsrikt hade gjort hela området nyfiket under uppbyggnaden så hann jag knappt öppna dörren den där första måndagen förrän bokningarna började ramla in. Egentligen var jag helt slut och hade behövt en semester eller åtminstone en liten paus. Men detta var ju ”början” insåg jag med vemod.

Vardagen

Så vi satte igång och kom verkligen in i den holländska kulturen. Butiksgrannen t.ex. som är en av Hollands mest erkända konstnärsnamn idag brukade komma in vid 14.00 iklädd sitt målar-förkläde, sippandes på en öl. 

”Mike, why are you still working?! Do you want a beer?”, sen till kunden i stolen ”do you want a beer?”. De flesta tackade ja.

Så vid 19 när jag stängde, då hade grannskapets berusningsnivå stigit och festen var i full gång, detta var alltså inte på fredagar/lördagar utan hela jävla veckan. 
Jag som är 50/50 social/antisocial, efter en dags klippande så hade jag tömt min sociala sida och ville bara hem och röka en fet och slappna av. Men det var svårt att stänga ner, släcka och låsa obemärkt så jag blev ofta haffad av grannarna ”Mike, come now have some wine or whisky!” vilket ofta slutade med att jag vinglade hem vid 01. 

Marco

Men, mötena med Marco, den galne marknadsförings-killen, var ändå sjukast. Han kom nån gång i veckan, utan förvarning på sin cykel (såklart). Detta betydde per default att han softade tills jag stängde salongen, hällde upp varsitt glas whisky och så började vi pitcha idéer, seriösa som oseriösa (gråzon ibland). Det är få personer i mitt liv som jag skrattat så mycket med som med honom. Han var och är, trots distansen och ålderskillnaden på 20 år, en av de bästa vännerna jag någonsin haft.

Myntets framsida

Framgången

Första året gick verkligen som en raket, vi kom som nr 1 i en mätning av bästa barbershop i Haag. Schorem som i barberar-branschen ses som världens  mest kända och inflytelserika barbershop (de som skapat märket  Reuzel) rekommenderade oss som salong till barberare som sökte till deras salong men inte fick plats.
Så jag anlitade barberare som hade gått den prestigefyllda över-hypade barberarutbildningen hos Schorem. Så kunde de stolt hänga upp sina snyggt designade men totalt intetsägande diplom på väggen. Det såg bra ut ur profileringssynpunkt men det var en illusion, en hype, ett varumärke, och jag fick ofta hjärtat i halsgropen när jag såg eller hörde hur de pratade med- eller klippte en kund. Den riktiga kvaliteten av hantverket lärde de sig på plats i verkligheten med mig övervakandes som en nervös hök och som ibland smidigt fick flika in lite snyggt för att rädda en kunds hår och typ salongens rykte (kändes det som). 

Min skiftade roll

Jag hade varit noga med att marknadsföra salongen som en inkluderande barbershop och INTE en mancave. Så småningom hade detta nått ut till hbtqia+ ”communityn”, vi fick fler och fler icke-binära, gays, transpersoner, queers, you name it. Alla kände sig bekväma och på rätt plats.
Det kom även en första icke-binär person, Aline, som ville praktisera och kom från en praktik hos en konkurrent.
Aline var född som flicka och identifierade sig inte som något kön, men kunde uppfattas som en yngre kille från ett mindre ”woke” perspektiv , och det var det som hade hänt. En kollega på det tidigare stället hade upplyst ägaren att praktikanten var icke-binär och plötsligt var Aline inte välkommen nästkommande dag. Så Aline hade sökt sig vidare och fann oss där hen självklart fick en praktikplats och i utbyte mot all obetald hjälp så började jag ha intensiv-träning på villiga befintliga kunder och då var klippningen gratis, även om jag var där och fixade ev. skavanker. I princip varje frivillig modell dricksade Aline mer än halva normalpriset.
Detta, ihop med min in-träning av de diplomerade barberarna samt min bakgrund inom pedagogik, gav mig en ny lust. Nu ville jag lära och träna upp barberare. 

Rae

När Aline blivit rätt duktig men tyvärr flyttade så blev det en ledig praktikplats och en av mina kunder, Rae som också är icke-binär, berättade plötsligt att hen också ville bli barberare och hade haft svårt att hitta och stanna på en salong. Så 1+1 liksom, välkommen Rae! 
Så körde vi samma upplägg, och Rae visade sig vara en riktig skatt. Hen började sköta om salongen som sitt barn, VARJE dag utan undantag kom Rae först och öppnade, tände upp (salongen alltså), fixade kaffemaskinen, startade musiken, bar ut utemöblerna, fällde ner markisen, började svara i salongstelefonen och bokade in kunder. Utöver klippandet så var det precis såhär jag hade drömt att diplom-barberarna skulle agera, se salongen lite som deras och dela ansvaret av att sköta om den. 
Naturligtvis körde vi träning på kunderna och Rae tjänade en liten slant av all dricks vilket minskade min skuldkänsla av att inte kunna betala en riktig heltidslön för det helt underbara arbetet hen utförde. Genom det dagliga umgänget kom vi varandra väldigt nära och Rae blev med tiden en av de finaste människorna jag känt och en av mitt livs bästa vänner, och är det fortfarande, precis som Marco. 

Myntets kant – den parallella storyn

Livet såg ut att leka, utifrån… men när är det någonsin så… 
Lagom tajmat med att jag öppnat salongen så hade jag åkt till Sverige en sväng för att träffa mitt ex  Amanda, aka Mandy som är mitt livs kärlek och som flyttade med mig till Holland från början, men som flyttade hem efter ett par år.
Vi hade även skiljt oss men kunde aldrig släppa kontakten och saknaden hade nu, ca 10 månader utan att ses, blivit olidlig. Så vi bestämde oss för att träffas några dagar, men bara träffas utan villkor eller förväntningar. Precis som när man ”bara ska åka och titta på valpar, inte adoptera en, bara titta lite”. 

Amanda

Har man börjat älska Amanda, vilket är sjukt lätt hänt, så kommer man aldrig att sluta. Forcerar man ett avstånd till henne så är det enda man egentligen gör att trycka ner en stark fjäder med hela sin kraft. Till slut orkar man inte hålla emot och då jävlar flyger man, i mitt fall bokstavligen från Amsterdam till Kastrup.
Ögonblicket vi sågs i hennes lägenhet rörde upp en symfoni av starka känslor. Jag hade egentligen planer på att hälsa på bl.a. en vän och mina föräldrar under vistelsen, men hela schemat rensades omedelbart och lämnade enbart kvar ”vara med Amanda”. Vi påmindes om hur det var när vi var nykära, fast nu var vi besatta av varandra och spenderade varje minut ihop från min ankomst tills jag stack igen.
På vägen tillbaka till Kastrup bar jag nu på typ 19 kabinväskor med känslor och tankar på vad detta skulle innebära i livspusslet.
*Jag har ju PRECIS öppnat en salong, ett helt nätverk av folk är involverade, det kommer massor av kunder och salongen är en blandning av två yrken jag älskar, barberare och entreprenör…. Men jag KAN inte vara utan Amanda. Vad fan ska jag göra…*
Vi bestämde i alla fall att vi skulle träffas igen och satte en regel att vi inte fick säga hejdå utan att ha bestämt när och var nästa träff skulle vara. 

Metadilemmat: dilemma eller inte dilemma?

Alltså… nu hade jag en sjudande gryta av framgång på spisen i Holland och världens godaste lasagne dukad på ett bord i Malmö, medan jag förvirrad och obeslutsam blev hungrigare och hungrigare.
Utåt kunde jag inte visa hur min hjärna och hjärta slets i stycken, jag var ju nybliven ägare av redan lokalt känd salong. Tänk antiklimaxen att bah ”eah, skiter i det nu” typ 4:e veckan in, efter ett halvårs uppbyggande och hype. Man är rejält jävla punk om man vågar den.
En del av mig ville egentligen det, sen åka hem och återförenas med världens bästa kvinna, och en del av mig ville vara kvar i full fart med min karriär i Holland.
Jag visste att jag skulle flytta hem för eller senare, men kanske kunde jag ordna så att jag behöll salongen? Rae skulle vara manager, hen var perfekt för den rollen, och ansökningar från barbers med fina diplom fanns det gott om som väntade på att jag skulle återkomma ifall en plats öppnades. Någonting i den stilen, medan jag kunde vara i Sverige och käka halloumitallrikar med Amanda på möllan?

-(Amanda) ”älskling, var realistisk”

-(Jag) ”SLUTA SÄGA SÅ JAG ÄR REALISTISK. KANSKE”

-Jag fattar att du inte kan stänga nu, och jag kan vänta ett tag, men du kommer inte ifrån att välja, du kan inte driva en salong i Holland härifrån.

– Naah mjaoo…. Okej, under tiden du står ut och väntar på mig ska jag försöka lösa detta, det måste gå… annars skiter jag i det och kommer.

Myntets baksida?

Efter första året började distansrelationen verkligen bli jobbig och jag hade löst en sak för att försöka mig på min masterplan. Jag hade flyttat in i ett litet pojkrum hos en familj vars pappa var min kund. Tanken var att åka till Holland och kolla läget i några dagar typ en gång i månaden och då kunde jag bo i det rummet för en väldigt billig peng. Så jag behövde inte mycket, bara några kvadrat och en säng. 
Nu skulle jag bara lösa med personalen såsom jag hade tänkt. Rae manager och barber och den andre barbern. Och Rae skulle få någon extra ersättning för att ha ansvaret. Alltså: hitta rätt upplägg, leverera teamet den goda nyheten, hoppas att de instämmer, sen är jag i hamn.

Coskit-19

Så kom det nåt skumt virus från Kina och hette Corona som ölmärket. Fan skitball tänkte jag, att köpa in Corona-öl och bjuda kunderna, lite sådär subtil mörk humor.
Sen kom viruset plötsligt till Italien. Eller oj nu var det även i Spani… och plötsligt knackade det på tätbefolkade Nederlands dörr. Eller det knackade inte, det staplade rakt in. Så vad gjorde jag? Tänkte jag på alla stackars förlorade själar? Nä, jag tänkte på marknadsföringen. Tog smakfullt tillfället i akt och beställde steampunk style gasmasker och gjorde ett inlägg på instagram, med budskapet att kunderna inte behöver frukta något hos oss då vi använder oss av supersäker utrustning.

Skrattar bäst som skrattar sist

Nu hände grejor i en satans fart, just när jag hade en helt annan agenda att fokusera på. Vi hann knappt ta av oss pose-maskerna förrän drastiska åtgärder vidtogs i Holland.
Total lockdown, vilket innebar en ekonomisk katastrof för salongen, att flyga gick inte under en period och krävde sedan intyg som kostade nästan €200 per tur vilket ledde till att den enda platsen jag kunde vistas på var det förbannade lilla pojkrummet jag hyrde hos min kunds familj.

Även coffeeshops var tvungna att stänga till en början men tack vare holländarnas militanta motsättning till att bli behandlade FÖR orättvist (som t.ex. att inte kunna röka gräs hemma när man inte ens får gå ut och allt är stängt) så började stämningen och protesterna bli så pass hotfulla att regeringen drog tillbaka förbudet för just coffeeshops efter 2 dagar. ÅTMINSTONE DET.

Så där satt jag, som inlåst i en 6 m2 stor cell, på en madrass på golvet och kollade Netflix med dålig uppkoppling till wifin så programmen laggade på iPaden. Absolut ingenting att göra, förutom att ha laggigt facetime med Amanda när hon hade tid, och röka lite indicia på kvällen. Statusen var densamma under flera veckor… när det enda jag ville var att genomföra min masterplan och flytta tillbaka till Malmö.
Nej, mycket mer miserabelt än så blir det inte.

Trodde jag…

Pricken över i:et 🦩

Eftersom situationen var som den var och jag bodde i cellen mycket mer än vad som var tänkt, så tvingades mamman i familjen att berätta en sak som inte riktigt var planerad.  Hon berättade öppet och holländskt att hon och hennes man (min kund) är swingers och att de går på många swingers-fester, men främst att de själva anordnar många swingers-fester. Hemma. Alltså….. vänta, paus.

Hon var tvungen att berätta eftersom det var oundvikligt att jag skulle vara hemma i cellen på en del datum då fester var inplanerade. 

Missförstå mig inte, jag fördömer absolut inte den typen av livsstil, tvärtom så älskar jag, under icke-pandemitider, att folk lever ut och är öppna, fria och sexuella eller vad det nu handlar om. En av anledningarna till att jag älskar Holland är den öppenheten och friheten, att göra det man gillar utan att bli dömd.

Men…. att vara instängd i ett pyttelitet rum med en laggande iPad som enda underhållning samtidigt som man hör folk i hela huset, också höga som huset på ecstasy, i en kakofoni av olika stön, flämtande och övriga ljud, bl.a. utanför min dörr då den låg precis intill parets sovrum samt badrummet, det är….en upplevelse.

Jag hade inte brytt mig supermycket om jag såg min kund… ”vara oral mot nån kvinnas miljöparti” typ samtidigt som hans fru, min ”plastmamma”, ”talade i en annans makes språkrör”. Jag var dock rädd att de skulle bli lite obekväma och att magin skulle förstöras om de såg mig smyga förbi helt opassande påklädd.
Det var ju redan så sjukt jävla random att jag ens ”bodde” där!!! Som en sorts nyligen adopterad svensk 35-årig son som flyttat hem till sina nya föräldrar.

Men de värsta farhågorna var ändå:
HUR bemöter jag folks potentiella blickar, eller ännu värre, VAD SÄGER JAG om jag råkar komma så nära en ”aktiv zon” att det skulle vara absolut mest awkward att inte säga något alls???

”Hej! Hoppas ni har en tr… *avbryts av högljutt stön*…evlig kväll!”

Jag behövde ju någon gång under kvällen gå på toaletten. Bara den infrastrukturen att planera hur och när jag skulle borsta tänderna obemärkt var en omöjlighet när badrummet tydligen var poppis pga badkaret och parets sovrum lät som själva orgie-centrat.
Nää, det var ett hyperbisarrt socialt minfält därute och pga jag hade möjlighet att komma ut i trädgården från cellen, så pissade jag där. Borsta tänderna fick jag skippa, istället rullade jag en tjock jävla hash-batong och rökte mig till sömns.

Är det över nu så jag kan jobba?

För att återgå till huvudbryet, det var ju inte direkt läge att överge skeppet mitt i en kris. Tvärtom var jag tvungen att finna sätt att få in lite cash till salongen eftersom vi inte fick klippa, och eftersom det var tvång att bära mask i princip överallt så skapade jag en kampanj där vi tryckte tyg-masker med halva loggan så att ens ansikte matchade logotyp-ansiktet. Sen uppmanade vi folk som köpte den att skicka en selfie med masken på som vi kunde sprida.

Dubbel-kampanjen

När vi kort tid senare fick lov att öppna igen på obestämd tid så hade regeringen gaslightat folket så mycket att mängden kunder som vågade sig ut för en klippning var minimal, så jag ville kötta på mask-kampanjen på nåt sätt men att pusha folk att komma kändes inte som rätt taktik, vi skulle istället göra något som inte genererade snabba intäkter utan byggde vidare på imagen och hypen.
Nobla Vildar var ju salongens namn och nu skulle vi leva upp till det och göra en god insats, något oväntat och solidariskt.

Så slog det mig, vi skulle stötta alla som jobbade inom vården och slet för att rädda liv. Kampanjen gick ut på att erbjuda ALLA som kunde visa nåt passerkort eller annat bevis att de jobbade på sjukhus och vårdcentraler helt gratis behandlingar. En gest där vi kunde göra något för de som gjorde så mycket för alla andra under den svåra tiden. Vi hade ju ändå tid och tomma stolar. Masken blev kampanjens symbol och ett sätt för folk att stötta oss i vår stöttning av vården i sin behandling av covidsjuka patienter. Masken betydde kort sagt ”solidaritet”.

Jag kallade kampanjen ”Hair care for Health care”. Satsningen hade ju naturligtvis en liiiten liten baktanke också, även om det var en kampanj vi menade från hjärtat. Min förhoppning var att den kampanjen skulle få mycket uppmärksamhet och spridning som vi skulle vinna på i längden.
Efter att vi pushat ut dubbel-kampanjen så ringde AD dagen efter och ville komma och göra ett reportage om kampanjen. AD är Hollands största dagstidning och de gjorde ett helside-reportage (se bild längre ner) i den tryckta versionen samt online på denna länken (öppnas i ny flik).
En win-win helt enkelt. 

Kniven mot strupen

Kampanjen blev som jag hoppades, men frukten (förutom god karma) skulle skördas långsiktigt. Och jag började bli riktigt jävla förstörd av att kämpa i motvind parallellt som jag saknade min bättre hälft. Att ens tänka långsiktigt kändes… långsökt.. och sjukt långrandigt. 
När det fortsatte att komma vågor av pandemin och lockdowns på obestämd tid så kändes det verkligen som en kniv mot strupen, och inte på det sköna professionella sättet.

Så jag släppte taget om masterplanen som kändes helt omöjlig, och bestämde mig för att försöka en plan B, att sälja salongen. Det fanns ju lite inventarier men framförallt det så kallade ”goodwill”-värdet, alltså ryktet, kundlojaliteten, det värdet som hela hypen och alla kampanjer hade byggt upp. Jag hade några intressenter men i och med att det var köparens marknad deluxe när jag försökte sälja en verksamhet som inte ens fick vara aktiv på obestämd tid, så spelade intressenterna hårt på det. Buden jag fick var skamliga, då drog jag hellre ner skiten med i fallet och lät min salong vara en bit intressant historia i Haag. 

Det enda budet jag fick som var på rimliga €50’000 var från en ökänd lokal dealer som jag hade… god kontakt med. ”Are you selling it? I want it, it’s perfect as a cover for my business, I can wash all the cash here. I give you €50k in cash for it. Think about it!”
Tro mig att lockelsen på över en halv mille sek var svår att överväga, men efter ett rådsamtal med min visa mor där jag sa ungefär ”det är en bekant som erbjuder summan men han vill köpa svart med kontanter och..” ”Nej, Mikael, nej…….jag ber dig, gör inte så, du utsätter dig för risk och pengar är inte det viktigaste”. Hon menade verkligen det hon sa det med en smått darrig röst och jag kunde bara svara ”okej mamma, oroa dig inte, jag lovar att jag inte kommer göra det, snälla oroa dig inte”. Jag nekade sedan erbjudandet från dealern.
Idag är jag glad att jag tog det beslutet för då visste vi inte än att min älskade mamma hade fått cancer och hade ca 1,5 år kvar att leva. Att plåga henne ytterligare med en överhängande oro från min shady deal, hennes sista tid i livet, hade varit en mardröm. En ännu värre mardröm rättare sagt.

När inte ens plan C, sälja svart till en person med uppsåt att använda salongen som penningtvätt, gick i lås, då fanns det bara en sak kvar att göra. Ner med skiten! Så Amanda följde med mig den sista rundan till Holland efter att jag varit i Sverige några veckor, och hjälpte mig kötta ner hela stället, väldigt symboliskt. Jag fraktade en lastbil till Sverige med de mest minnesvärda och värdefulla sakerna från salongen som tavlor jag fått från konstnärsgrannen, mina 300kg antika stolar etc. Mycket av inredningen skänkte jag till grannarna i området som hade varit helt underbara. Det sista, det custom-byggda möblemanget som var fastbyggt i golv, väggar och tak och som ändå inte kunde räddas, det FOCKADE vi upp med släggor och sparkar och brutala kast på trottoaren. 

Studio 16

Kommer snart…

Studio Under

Kommer snart…